Tiggeriförbud är fel väg att gå

Trafiknämndens ordförande Kristoffer Tamsons (M) öppnar upp för att förbjuda tiggeri. Själv vill jag mest förbjuda politiskt klåfingreri och den oginhet gentemot andra människors olycka som genomsyrar vårt samhälle. Att försöka förhindra utsatta människor att be om hjälp genom att försvåra deras situation ytterligare eller genom förbud är aldrig någonsin rätt väg att gå. Det är andra lösningar som behövs.

Kommer ni ihåg hur det lät från talarstolen i Huddinge kommunfullmäktige för ett par år sedan när SD la en motion om att förbjuda tiggeri? Vi var då alla över partigränserna rörande överens om att tiggeri är en följd av fattigdom som det inte är möjligt att förbjuda. Sedan dess har tonerna ändrats på allt för många håll. Själv funderar jag över vilket problem det egentligen är man vill lösa? Är det otryggheten? Är det fattigdomen? Är det åsynen av de människor som är betydligt mindre lyckosamma än vad vi är? Jag tycker vår viceordförande i trafiknämnden Sara Svanström (L) sätter slår huvudet på spiken när hon säger att ”Ordningsstörningar och ofredanden ska aldrig accepteras, oavsett vilka som orsakar och utför dem. Men det är något annat att förbjuda människor att be andra människor om hjälp. Tiggeri är en följd av fattigdom, inte en lösning på den. Det krävs andra lösningar för det. Förbud är dock inte heller en lösning på fattigdomen.” Det får mig än en gång att känna att jag valde rätt parti.

”Vilket problem är det egentligen man vill lösa? Är det otryggheten? Är det fattigdomen? Är det åsynen av de människor som är betydligt mindre lyckosamma än vad vi är?”

Jag tillhör dem som åker kollektivt varje dag och det händer absolut att jag stör mig på mina medpassagerare: del är gapiga och högljudda, en del luktar illa, en del brer ut sig och kommer mig betydligt närmare än vad jag skulle önska. Andra är ruskigt buffliga, ouppfostrade och både stör och skrämmer mig – inte minst i samband med olika idrottsevenemang när tonen kan vara tämligen rå. Och sedan har vi de som går runt och säljer tidningar, spelar musik eller ber om pengar.

Och visst, ett fåtal av dem är påträngande och det händer att någon som varit lite jobbigare än så men de flesta är det inte, lika lite som mina andra, betalande medpassagerare.  Ibland ger jag pengar, ibland inte mer än ett leende och det är inte stort mer än så med det. Däremot så blir jag illa berörd varje gång. För mig handlar det om att de så tydligt visar att alla inte har samma möjligheter och de påminner mig om hur värnlösa vi skulle kunna vara. Det ger mig dåligt samvete. Och det är mitt problem. Inte deras. Deras problem är betydligt tuffare – att få ihop försörjningen för dagen. Att bidra till att deras situation försvåras ytterligare är inte något jag ställer mig bakom. Det är inte en lösning till vare sig deras eller mina problem.

Jessica Ericsson (L), ledamot i Stockholms läns landsting

Läs mer:http://www.svd.se/forbjuder-storande-tiggeri-i-tunnelbanan