Mot ett slankare och mer hälsosamt Stockholms län 2020

Vi Stockholmare är smalast i landet. Det är bra. Mindre bra är att vår medelvikt successivt krupit uppåt under de senaste årtiondena och att 33 procent av befolkningen i Stockholms län är överviktiga idag och ytterligare 10 procent har fetma. I praktiken innebär det att allt fler människor dör, blir sjuka och mår dåligt, inte bara rent fysiskt utan också psykiskt och socialt, av sin vikt.

Personer med lägre utbildning och sämre socioekonomisk ställning är oftare överviktiga eller feta: bland de lågutbildade arbetarna har dubbelt så många fetma jämfört med tjänstemännen och bland kvinnorna är skillnaden ännu större. Detta påverkar också barnen eftersom den starkaste riskfaktorn för övervikt bland barn är just överviktiga föräldrar.

Det finns alldeles för många fördomar och stigma kopplat till övervikt och fetma och vi lär oss tidigt att övervikt är fult och beror på dålig karaktär vilket präglar oss alla, från de små flickornas självbild till vårdpersonalens bemötande. Det gör inte livet lättare för de som bär på för många kilon och det bidrar också till att göra det svårare att lyckas komma ner till en mer hälsosam vikt.

Vi behöver bryta den bilden och istället fokusera på att göra det lättare för människor i alla åldrar att undvika övervikt och på att erbjuda stöd både är lättillgängligt och anpassat till de olika förutsättningar och utmaningar människor har när de vill gå ner i vikt. Människor inom vissa grupper har helt enkelt svårare att gå ner i vikt på ett hållbart sätt och det handlar inte om att de har sämre karaktär utan bara på att de av olika anledningar behöver träna mer på att lägga om sina vanor. Vi måste helt enkelt bli bättre på att se och ge de grupper som i högst utsträckning riskerar ohälsa de verktyg just de behöver för att må så bra som möjligt också när det gäller övervikt och fetma. För mig handlar det om att vi för att kunna uppnå en jämlik hälsa måste anpassa det vi gör till att människor är olika och har olika behov.

Det handlar om att sprida en medvetenhet om hur vi rör oss och äter och också skapa goda förutsättningar för lek och rörelse. Här behöver många olika aktörer vara med, till exempel skolan, stadsplanerare, idrotts- och frivilligorganisationer och vården. Ju tidigare vi lyckas möta de som riskerar övervikt genom förebyggande insatser desto lättare är det att vända utvecklingen i tid vilket gör att arbetet inom mödra- och barnhälsovården, hos husläkare, inom psykiatrin och så vidare är viktigt. Alla delar av vården måste uppmärksamma ohälsosamma levnadsvanor och kunna erbjuda fler överviktiga som vill ha stöd att få den hjälp de behöver utifrån sina egna förutsättningar och behov så att de får möjlighet att må bättre.

Det är det Handlingsprogrammet mot övervikt och fetma som jag presenterade härom veckan handlar om: att skapa förutsättningar för ett Stockholm 2020 där trenden vänt, där vi ser en tydlig minskning av andelen med övervikt och fetma och där de sociala skillnaderna börjat minska. Själv är jag lite extra glad och stolt över att personer med psykisk ohälsa och med funktionsnedsättning lyfts fram lite extra i programmet för de har det inte sällan både lättare att gå upp i vikt och svårare att tappa kilon när de väl fastnat och det påverkar både deras livslängd och deras möjligheter att må bra.

Läs gärna vårt handlingsprogram för arbetet mot övervikt och fetma på: http://www.vardgivarguiden.se/behandlingsstod/halsoframjande-arbete/ohalsosamma-matvanor/handlingsprogram-overvikt-och-fetma-2016-2020/handlingsprogram-overvikt-och-fetma-2016-2020—pdf/

Jessica Ericsson (L), ordförande i landstingets beredning för folkhälsa och psykiatri